Den här sidan använder cookies. Genom att fortsätta accepteras ditt samtycke. Learn more

146.2m FM

Vin slatstruket till saftiga priser

opinion

Det blir svårare år för år, det här med "klappar". I år gjorde jag det enkelt för mig och önskade mig ett öl som bör anses såpass halvexklusivt att man inte bara knäpper en flaska "hursomhelst", just för att kunna knäppa denna hursomhelst, för att slippa se det som en investering, undvika tankar på lagringspotential och istället bara få mig en god öl såhär i mellandagarna, såhär direkt. Egentligen ville jag såklart inte önska mig ett öl i julklapp, det kändes "Vin slatstruket till saftiga priser" förutsägbart trist med tanke på att mina nära och kära är Vin slatstruket till saftiga priser medvetna om att jag i princip lever och andas öl andas, nästan bokstavligen, en bieffekt.

Aromen är välbekant samtidigt som välbekant i detta fallet innebär häpnadsväckande maltljuvlig med alltid lika överraskande generositet. Toffe-kola och torkad frukt kramas hämningslöst vid första sniff följt av subtilare choklad och ungnsbakade äpplen, färsk vaniljstång och lite rök som bidrar till en pigg kryddig och nästan lite syrlig ton.

Karamell och kola såklart, klibbigt men icke slibbigt, ljuvligt! I munnen levererar ölet ovanstående i otroligt balanserad harmoni, sött javisst men inte utan balanserande syra, beska och en liten alkoholhetta. Vågor av smaker sköljer romantiskt över en och röktonerna gör finstämt liv ifrån sig samtidigt som det snyggt ackompanjerar ölets övriga karamelltunga, lite kexiga helhet.

Trots sötman följer en relativt torr avslutning med smygande frukt, lite alkoholvärme och en snäll men ändå bestämd beska.

Upplagd av AndersAnd kl. Skicka med e-post BlogThis! Efter en relativt lugn helg får väl smaklökarna anses vara hyfsat utvilade. Jag låter således en flaska öl pysa och lättsamt klucka ner i det rensköljda glaset, ja trots att det är måndag.

Helgen i fråga inleddes i fredags med ganska mycket vätska på både "gamla hederliga" På Besök och på det mindre gamla  "Söder om Småland". Invigningshelg på det sistnämnda stället samt, åter igen, mycket vätska betyder att ett redogörande knappast känns lämpligt, jag får helt enkelt återkomma efter ett eller två lugnare eftermiddagsöl i mer analytisk och sansad sinnesstämning på denna nya plats.

Det jag precis öppnat här hemma, det är svart, just för att de senaste dagarna har varit så vita. Ja det har både snöat mer eller mindre konstant och jag har, som ett djur i bur blickat utåt med svullnande sjukdom i halsen, något som också är lika med vitt.

Skumkronan är för övrigt mörkbrun och lämnar massiva klängväxt-liknande rester efter sig på glasets insida. Eller snarare, Nynäshamns Ångbryggeridenna närmast på stränga fader till svenskt mikrobryggt öl. Enligt mig oftast välgjort och balanserat, dock ibland också, Vin slatstruket till saftiga priser småtråkigt.

Bryggeriets tyngsta pärla hursomhelst, ja eller ljuvaste juvel som deras kornvin, "Bötet" kanske får anses vara, är ett sådant öl som jag kan minnas att jag tyckte var i snällaste laget sist jag drack en flaska, lite milt och försiktigt svenskt och ja, således på gränsen till trist.

Detta var hursomhelst längesedan och en mörk torsdagskväll, som smiden av djävulen själv behöver tveklöst ackompanjeras av en sängfösare i lite mer stramt traditionell stil.

Så läs mig en rofylld godnattsaga och vagga mig varmt med en visa på det, jag lovar att gäspa leende, om du är generös. Jag är inte mycket för nyhetssprideri, det görs liksom rätt friskt både på bloggar och via Facebook ändå. Dock vill jag i detta lilla inlägg, försiktigt jubla över de närmaste veckorna här nere i söder, i ett Skåne som tills nyligen har kunnat skattas som ett av de mindre intressanta landskapen ur ölsynpunkt sett till mängden ölnördar och med Sveriges tredje största stad på kartan och ett som mest har agerat genomfart till Köpenhamn de senaste åren.

Lindemans Bin 99 Pinot Noir...

Nåväl, saker och ting förändras, förbättras och vips! Sådär plötsligt kan man dricka både brettjäst öl, suröl och välhumlade "svenska amerikanare" i och kring vårt blåsiga Malmö, och då inte bara via det lokala sortimentet utan även också under speciella events på krogarna runtom.

Nu senast var det provning med Brekeriet på det lilla varma haket "På Besök" där det under lätt andaktsfull men ändå avslappnad stämning, ganska kort och gott provades 5st öl ifrån både deras standard- och specialsortiment. Allt som allt tog väl provningen bara runt en timme, men kostade också bara en dryg hundralapp, därefter dracks det både prisvärd fatöl och ett par flaskor i kombination med lite allmänt ölhäng.

Små aktiviteter såsom provningar och specialsläpp lockar ut entusiasterna och plötsligt inser man att det faktiskt visst finns ölkultur, även här i Malmö. Detta gläder alltså inte mig för att jag egentligen är en brett-talande och illaluktande smyglokalpatriot eller innehar liknande handikapp, nej det gläder mig för att jag verkligen tycker att det är på tiden att det händer lite mer ölrelaterat i Malmö, och att man i samband med detta får möjligheten att Vin slatstruket till saftiga priser färsk sådan ptja, eller lagrad producerad på nära håll tillsammans med både mer och mindre likasinnade.

Samtidigt som Systembolaget kommer med fler exklusiva öllanseringar än någonsin och det lokala sortimentet blommar maskros är väl också en blomma? En ganska blek karaktär, väl lätt att glömma är trappistölet "Westmalle Tripel". Stillastående på hyllorna med ett lätt lager damm, paketerad i en stilren 33cl flaska med lika ljus och fadd etikett som vätskan innanför glaset. Systembolagets beskrivningar fungerar kanske för vissa, men mig har de aldrig tilltalat och det var först efter jag hade slutat läsa dessa, någonstans tidigt i början av min ölkarriär, som jag kunde både börja njuta fullt och själv hitta egna doft och smak-associationer.

Så, låt mig göra just detta. Det lätt grumliga, blekt gyllene ölet pryds av en snöpudrig, otroligt tät skumkrona som ligger kvar länge för alltid, evigt! Aromen är slående distinkt och varmt välkomnande, lite som den där enda barndomsvännen du faktiskt gillar, och som för en gångs "Vin slatstruket till saftiga priser" också är uppriktigt lika glad att se just dig. Denna återträff startar således lovande med ett stort leende som breder ut sig i det vida glaset och erbjuder blomster, frukt samt ovanligt sofistikerad karamell.

Det bjuds solsken dagtid och en värmande brasa när kvällen närmar sig, kommunikationen är på precis rätt nivå, lättsam men ändå komplex, lite rå och skojfriskt potent, men ändå elegant med söta dofter som aldrig närmar sig kväljande utan snarare sofistikerat spinner upp och garanterar dig en väldigt vuxen dos sockervadd med tydliga inslag av kryddor och fallfrukt.

Vid första smutt är det svårt att definiera den främst utstickande faktorn, är det att ölets kropp är silkeslent med den finbubbligaste och piggaste kolsyran du någonsin har upplevt? Är det faktumet att dessa bubblor Vin slatstruket till saftiga priser lika friska och fruktiga jästtoner i hela munnen under tiden du tar din första svälj? Nej, det är såklart en kombination av allt detta och lite till, en kompakt, tät, charmerande helhet och en tveklös knockout i fåraskinn!

Westmalle Tripel är kanske inte det mest uppmärksamhetssökande ölet du har råkat lägga ögonen på, kanske inte det trendigaste eller mest nyskapande heller.

Det sticker inte "Vin slatstruket till saftiga priser" med någon vitsig titel, det innehåller ingen frukt, inga nämnvärt höga bitterhetsvärden och det skryter aldrig, inte ens med sin potenta alkoholhalt. Nej Westmalle's tripel bara står där, bara finns, och är. En blygsam vän, men en med all världens värme på insidan, och en som alltid är det käraste av återseenden. Glöm aldrig, en riktig vän. Jag har tidigarelikt många andra ölnördar hyllat Brekeriets initiativ att lägga huvudfokus på jäststämmar i öl av det mer rustika, lantliga slaget.

Något jag dessutom av mer eller mindre nostalgiska skäl har lätt för att förknippa med den skånska landsbygden som jag faktiskt har tillbringat en hel del av min uppväxt på. När någon säger "saison" så dyker det oundvikligen upp kliché-artade bilder i mitt sinne av svajande kornfält med slumpartat placerade, små röda lagårdar mellan dem.

Bredvid dessa, ytterligare röda hus med vita knutar, varma inuti med "Vin slatstruket till saftiga priser" brasor som lyser upp i kvällsmörkret. Det sprakande ljudet, och doften av rök fyller rummet. Och smakat på ölen är något jag har gjort tidigare, då på "Stockholm Beer", ett par ganska små skvättar i stimmig miljö och med mängder av andra intryck som trängdes i skallen. Jag känner mig själv ganska väl när det kommer till öl, och kunde redan där, på plats, konstatera att jag behövde djupdyka i de båda senare, i hemmets lugna vrå för att tillfullo kunna uppskatta dryckesupplevelsen.

Det har tagit sin lilla tid för min del, det här med brittisk öl. Jag minns hur jag, strax efter jag hade fyllt 20 år försökte mig på att "lyxa till det lite" och började med att, utöver de där åtta flaskorna Heineken också slänga in två-tre stycken engelska ales i handlekorgen på Systembolaget. Det fanns ingen ölkultur i min hemstad, det fanns ingen annan som drack något annat än, antingen det billigaste, eller det påstådda Vin slatstruket till saftiga priser Heineken då, Staropramen och kanske Vin slatstruket till saftiga priser freaky Jamaica-blask.

Idéen om att brittiska ales skulle vara något lite extraordinärt, något lite finare måste således ha kommit ifrån TV, film och annan media, kanske i kombination med lite ståtligare, och för den tiden, dyrare flaskor.

Nyheter. Vin. Slätstruket till saftiga...

Jag är egentligen ganska dålig på nostalgi och det finns mycket jag inte längre minns, men en av de sakerna jag faktiskt kommer ihåg är, att det aldrig  var gott.

Jag minns tydligt de påtagliga metalliska smakerna, den gräsigt jobbiga efterbeskan och den vattniga, kvalmiga maltkaraktären som trots sin tunna natur framstod som lite för tung för mig då. Biskopens finger, den spräckliga hönan och Fullers extra special bitter jag trodde att den var väldigt bitter! Guinness var mer lättdrucken, den var också svart och ganska cool, detta drack jag Vin slatstruket till saftiga priser ganska ofta och konstaterade redan då, i mitt öliga ovetande att de som påstår att Guinness är som en hel måltid, ja de har nog aldrig fått sig ett riktigt mål mat, någonsin.

Den engelska ölen lyckades aldrig, och var inte ens en liten del i konverteringen av denna numera renodlade ölnörd.

Maison Robert Olivier Vin Naturel...

Självklart kan man inte generalisera allt för friskt, "different strokes for different folks" etc, men enligt mina erfarenheter så är den brittiska Vin slatstruket till saftiga priser ingen höjdarkonverterare, utan snarare, ofta, ganska svår öl att begripa sig på och att med en otränad palett uppskatta.

Under de senaste två åren har saker och ting vänt dock, ungefär en gång i månaden kan jag få ett svårslaget sug, ett sug omöjligt att missta, ett sug efter engelsk öl i dess allra mest typiska kostym. Åh nej, detta ska faktiskt inte bli en serie recensioner där jag provar olika öl ur diverse olämpliga kärl så som muggar, burkar, flaskor, andra människors smutsiga kroppsöppningar eller ja, inte ens fallosliknande pilsnerflöjtar då jag tenderar att tänka på både omgivningen och lägenheten när jag normalt, sådär överlägset snobbigt snurrar mina glas för att komma åt yppersta doftdetaljer.

I lika fisförnäm anda så tar jag även med vinets bästa vän yeah right till dagens provning för att se hur bärsen reagerar på mötet med de feta klumparna ifrån djurens spene. Ett par vinglas till det och burken får försiktigt följa med in i finrummet ikväll.

Leta i den här bloggen

Det är alltför sällan man får anledning att dra fram glasskåpets tyngsta mordvapen eller svarta fårmuggen, och när det kommer till att "prova" öl så vågar jag krasst påstå att det finns en stark anledning att aldrig  ens damma av den, för Vin slatstruket till saftiga priser de äldre europeiska ölstilarna, traditionellt serverade i enklare "tumblers", stenkrus eller muggar analyseras faktiskt bäst, enligt mitt tycke, i kupade glas av varierad form.

Varje mynt har två sidor, ja och gräset är oftast grönare på andra sidan. Efter några år med näsan i ett skört vinglas eller i en kupa, maniskt sköljande, putsande, sniffande, smackande och sörplande följt av obligatoriskt anteckningsförande, doft och smakbeskrivande och tröttsamma efterforskningar, efter några år av "nörderi", ja då finner iaf jag viss tjusning i att bli serverad en saftig dubbel IPA i ett primitivt amerikanskt "shaker-glas", en komplex och slående sur gueuze i en "tumbler", eller som ikväll, en lätt schwarzbier serverad i en lika ful som tung glasmugg egentligen enbart lämpad för herrar med både fryntligare skägg och mage än det lilla jag har hunnit odla än så länge.

Maison Robert Olivier Vin Naturel...

Trots det, så är det ibland bara sådär "gött" att "go medieval on your För ca två veckor sedan skrev jag ett par omdömen om 2 av 3 öl ifrån Frequency-serien som jag fick hemskickat till mig i form av produktprover, ja där då Vin slatstruket till saftiga priser av de tre hade gått i kras under resan.

Detta öl var bryggeriets, eller, eh vänta "märket" Frequency's öl "A Darker Shade of Ale"en "svart IPA" bryggd på fem maltsorter, fem humlesorter, hos Nils Oscaroch nu hemma hos mig omringat av helt glas samt toppat med en kronkapsyl. Bra, även om jag samtidigt, inledningsvis får ta och tillstå att jag personligen känner mig lite trött på tama försök till "svart IPA" eller "välhumlad mörkare öl" ifrån de svenska bryggerierna, speciellt då hela "grejen" ofta bara känns som ett billigt försök att surfa på IPA-trenden ytterligare, ja detta utan att Sverige ens har sett några ja, eller väldigt få riktigt bra inhemska "vanliga" IPA's än.

Jag menar, kan man verkligen spotta ut en extraordinär "svart IPA" om man inte ens har lärt sig att få till en stiltypisk, välbryggd standard sådan? Vin slatstruket till saftiga priser att spekulera vidare så är det nu hög tid att låta ölet tala dock, detta följt av en summering av mina intryck av denna serie i största allmänhet. Den mörkbruna strålen rinner då ur flaskan skinande klar och samlar sig i kupan som ett nästan svart öl krönt med en liten beige skumkrona som lämnar små, ganska snygga skumrester efter sig.

Doften slår mig spontant och mindre positivt som rengöringsmedel-liknande kemiskt med lite dova, kakiga undertoner. En sväng om och lite tydligare tropiska humletoner blottar sig, dock nu tillsammans med smör, vanilj och blommig, skarp tantparfym som såhär instinktivt, inte direkt tilltalar mig. Smaken som sedan följer är ytterst parfymerat fruktig, flyktig och kemisk på en tunn maltbas som inte bidrar med värst generös smak, utan som mest, åter igen tillför, en smörighet som tillsammans med lätta chokladliknande toner för tankarna åt ett slätstruket kakfat någonstans ifrån den förträngda barndomen.

Kort efter "Vin slatstruket till saftiga priser" något ihåliga upplevelse följer en torr, lika tom, rosblommig och lätt bitter eftersmak som sprider lite olustiga mintsensationer i gommen. Njee, trots att dryckesupplevelsen var lite lätt intressant vilket är mer än man kan säga om många andra öl så är helhetsintrycket nästan på ångestgivande tomt, ett flyktigt flamsigt och ganska slätstruket öl som saknar både riktning och självförtroende.

En osäker karaktär, och det lyser tydligt igenom. Jag kan inte minnas att jag någonsin mera djupgående har skrivit något om Stone Brewing Company's välkända barley wine "Old Guardian"ja eller så har jag det, men då var det så länge sedan att det inte längre räknas.

Jag har hursomhelst druckit ölet i fråga vid flera tillfällen, någon flaska några år gammal, någon riktigt god, men också många lite väl spritiga, spretiga och utan att lämna större intryck efter sig förutom karamellklet och eventuell alkoholbränna i munnen. Knappast övervägande positivt med andra ord och sådär allmänt tveksamt trots att det kommer ifrån ett bryggeri som annars ofta "levererar" både när det kommer till humledominerade, maltfeta, och ja, "något däremellan" öl.

Så faktumet att deras kornvin aldrig riktigt har lyckats övertyga gör mig åter igen, tveksam. Är det mig det är fel på? Självklart gör detta lilla interna drama mig nyfiken nog att inhandla även en flaska av nuvarande årgång och eftersom bryggeriet då justerar receptet år för år så bestämmer jag mig också för att besöka bryggeriets hemsida för att få direkt klarhet i vad som är justerat för årgångnågot som visar sig vara att de för första gången på många år har kört med amerikanskt humle, ja och hör o häpna, det är även för första gången någonsin de har använt sig av den omåttligt populära och numera närmast på klassiska humlesorten Cascade.

Spännande tänker jag och hämtar min gamla favoritöppnare för lite passande pysmys i fåtöljen en sådan här typisk grådassig vardagskväll. Precis innan öppnaren nuddar kapsylen så hejdar jag mig dock och bestämmer mig, trots allt, för att faktiskt läsa den överjävligt långa, och minimalt mörka texten på flaskans baksida.

Tack Stone, x-antal minuter av mitt liv, som bortblåsta. Måtte detta Vin slatstruket till saftiga priser för med utomordentligt kornvin Kornvin som då rinner ur flaskan i en rödaktig bärnstensfärgad stråle och som samlar sig i kupan med en liten bubblig skumkrona på toppen, som i sin tur, vid lite cirkulation sprider dofter av russin, rågbröd och apelsinskal kring sig i rummet.

Vid närmare sniff väser jästen till lite väl, men får ett subtilare stöd av lättare browniekakor, övermogen frukt, läder och lite näshårsbrännande alkohol. I munnen talar sötman högt med sprudlande mogen frukt, lite citrus, russin, lätt kakaopulver och lite päronlik jästighet, självklart med en alkohol-laddad avslutning där det både sticker till i kinderna och levererar djup russin och karamellsmak för att kort därefter landa torrt med en lätt burdus efterbeska som tillsammans med alkoholen ger en värmande, ja eller snarare, brännande sensation.

Allt levererat med ordentligt kletig munkänsla som nästan lite obehagligt hänger kvar i random delar av munnen. Lindemans Bin 99 Pinot Noir - Ett Rött vin, Mjukt & Bärigt från Australien. Antal ordrar: Förpackning: Flaska.

Logga in på Dagens Nyheter

Förslutning: Skruvkapsyl. Pris: 85 kr. i sommarlanseringen (BAS + T1 till T3) gör ett ganska slätstruket intryck. . Betyg: 13,0p – en klassisk rosé men till lite för högt pris Smak saftig, frisk och med ok syra, direkt fruktdrivet vin utan tannin och att dricka snart. Strålande sympatiskt boxvin med kvaliteter som ett riktigt vin. Fin blandning Röktgt, mörkfruktigt och bra för priset – trots att det höjts med en Selma sedan förra grillsäsongen.

Saftig, solig doft, saftig solig smak. Ett slätstruket, lätt översolat vin som först doftar ganska spännande men i smaken är platt.

MORE: Werner franz tvingas sluta

DU ÄR HÄR:
Nyhetsflöde