Den här sidan använder cookies. Genom att fortsätta accepteras ditt samtycke. Learn more

90.4m FM

Rinkeby sondag forradare sander pa svenska

opinion

Man svänger in på en liten skogsväg och kör cirka meter. Det ligger ett hus där, omfamnat av skog med höga tallar och granar. Huset är litet med en liten trädgårdstäppa på framsidan där träden redan fäller sina löv och blommorna dör i den ihållande torkan.

I det lilla huset bor jag. Stugan långt ute i glesbygden är mitt fritidshus. Hit kommer nästan ingen. Det är långt till vänner och Rinkeby sondag forradare sander pa svenska. Här kan jag arbeta i lugn och ro. Men det lugn jag behöver har förvandlats till en mardröm. Det finns människor som tar sig rätten att slå sönder min trygghet och göra mitt liv till ett helvete. Jag är förföljd av människor utsända av en stor mediekoncern som vill tysta mig.

De vill få mig att sluta skriva genom Rinkeby sondag forradare sander pa svenska trakassera och ofreda mig, skrämma mig, göra mitt liv så outhärdligt som möjligt. Förföljelsen har pågått i ett år.

Jag har nått en gräns, jag tänker inte finna mig längre. Det här är min berättelse om vad media och mina kolleger är kapabla till för att få tyst på en obekväm skribent. Dagens Stasi finns där man minst anar det. Sök och du skall finna. Jag skriver under pseudonym för att skydda barn och barnbarn. När jag våren börjar skriva krönikor på Snaphanen gör jag efter noggrant övervägande ett val som går på tvärs med den journalistiska regel som har varit självklar för mig i hela mitt yrkesverksamma liv — den regel som säger att man ska stå för det man skriver med sitt namn.

Jag väljer att skriva under pseudonym. Jag våndas över valet, men jag vet vilka krafter som är i rörelse därute. Jag måste skydda mina barn och barnbarn.

Vi har ett mycket ovanligt namn. Vi är ensamma om vårt namn i hela landet. I en värld där alla personuppgifter ligger öppna på nätet gör det oss fruktansvärt sårbara. Mina barnbarn är ännu små.

Om någonting skulle hända dem eller mina barn skulle jag aldrig förlåta mig själv. Mitt andra skäl att skriva under pseudonym är min vetskap om vad islamistiska extremister och våldsgrupperingar som AFA och Revolutionära Fronten är kapabla till. Jag är visserligen gammal men vill gärna få behålla huvudet några år till. Skulle jag ha gjort samma val om jag vetat vad jag vet fem år senare?

Skulle jag ha skrivit politiska krönikor? Detta är den För mig är yttrandefriheten helig. Den är inskriven i Sveriges grundlag, och jag är beredd att dö för den.

Demokratin står och faller med yttrandefriheten.

Dagens Nyheter

Ett tystat folk är ett folk som har kapitulerat. Marcus Birro beskriver journalistkåren lysande i en text på Det Goda Samhället: De är som förprogrammerade zombies som går dit alla andra går. De hatar och älskar i grupp. De tycker som alla andra. De föraktar som kollegorna föraktar.

De som borde vara demokratins garanter och förkämpar har blivit en helt egen "Rinkeby sondag forradare sander pa svenska" elit som är livrädd för det de svor att avslöja och beskriva; nämligen sanningen. Marcus Birro är inte journalist, han är en utanförstående som just därför ser med klara ögon på journalistkollektivet. Med flera decenniers erfarenhet av media kan jag bara instämma.

När började journalisterna bekriga sitt eget folk? Hur blev det så här? När började journalisterna svika sitt uppdrag att granska makten och istället smälta ihop med den politiska makten? När kröp de upp och gosade in sig som knähundar i maktens knä?

När började journalisterna svika, vilseleda, bedra och bekriga sitt eget folk? När jag började arbeta som journalist i slutet av talet var det annorlunda. När började det gå snett? När blev journalisterna maktspelare på politikernas planhalva?

När började de granska folket åt makten? Frågan gnager oupphörligt i mig, men jag har svårt att hitta ett svar. Var det på eller talet? Jag känner många pensionerade journalister som precis som jag känner sig helt främmande inför dagens journalistik. Vi förstår inte vad som pågår, vi avskyr det, vi är ständigt förbannade. Ibland säger vi till varandra att vi är glada för att vi är så gamla att vi ska dö snart. Det land vi föddes, levde och arbetade i finns inte längre.

Annika Hamrud vill ha mina kontaktuppgifter. Det första som händer är att en av mina vänner — låt mig kalla Rinkeby sondag forradare sander pa svenska B — blir uppringd av frilansjournalisten Annika Hamrud. Hamrud har via efterforskningar på B: Hon vill ha ut mina kontaktuppgifter.

B vägrar naturligtvis att lämna ut dem. Det är den 27 augustioch B blir mycket förvånad över samtalet. Jag är inte hemma. Hon har då frågat runt bland mina grannar var jag kan befinna mig. Det komplicerar saker tyvärr. Jag känner inte Annika Hamrud. Jag har aldrig haft någon kontakt med henne. Jag förstår inte vad hon vill mig.

Av uppgifter på nätet framgår att hon tidigare har arbetat på Dagens Nyheter men nu är frilansjournalist. Besök av Niklas Orrenius dagen före riksdagsvalet. Lördagen den 13 september Det är dagen före riksdagsvalet.

Luften är så där glasklar som den bara är i september. Jag har badat i havet varje dag hittills, men i dag måste jag arbeta. Jag har nyss druckit eftermiddagskaffe ute i solskenet och sitter i stugan och skriver på en krönika  som jag ska lämna manus till några timmar senare.

Varje söndag sänder de sitt...

Då knackar det på dörren. Jag tror att det är en väninna och öppnar dörren. Därutanför i min trädgård står DN-journalisten Niklas Orrenius och en fotograf. Båda ler breda inställsamma leenden. Han frågar om jag har tid att prata en stund. Jag säger nej och smäller igen dörren. Jag är så chockad att jag glömmer att ta ur nyckeln. De kan hur lätt som helst Rinkeby sondag forradare sander pa svenska om den och tränga sig in i huset.

Det gör de inte. De är antagligen väl medvetna om att gränsen för hemfridsbrott går just vid tröskeln till en annan persons privata bostad.

Logga in på Dagens Nyheter

Istället står de kvar på trappan och bankar på dörren och Rinkeby sondag forradare sander pa svenska mitt namn högt. Jag gömmer mig inne i huset och försöker andas. Jag är alldeles darrig i kroppen. Till slut blir det tyst. Jag förstår att de har gett sig av. Men jag vågar inte gå ut. Jag sitter orörlig, är chockad och skakar i hela kroppen. Kroppen försätts i automatisk larmberedskap, jag får en kraftig adrenalinreaktion från hjärta och binjurar och springer på toaletten och kissar var femte minut i flera timmar.

Först framåt natten, när det är mörkt, vågar jag mig ut på tomten. Då ser jag att Niklas Orrenius har lämnat en lapp på vindrutan till min bil. Jag behöver prata med dig. Afghanska demonstrationen olaglig på söndag: ”Vi kommer sitta kvar oavsett” många förmåner som möjligt på dom Svenska skattebetalarnas bekostnad. va, sänder detta för signaler "Rinkeby sondag forradare sander pa svenska" hela värden välkommen till sverige här Bevilja dom tillstånd på Rinkeby centrum,så får vi se hur länge dom sitter.

Svensk hjälp på väg till Medelhavet. Sverige sänder försvarssignal österut. Brist på specialpedagoger. Tio barn tros ha TBC-smittats. Varje söndag sänder de sitt program "Svarta och ljusa reflektioner" på FM 91,1 megahertz, och de turas om som tekniker och programledare. De jobbar utan lön.

DU ÄR HÄR:
Nyhetsflöde